Jag var skeptisk från början. En liten plastlåda som självmant ska åka runt och klippa gräset, utan att någon styr eller övervakar? Det lät som en teknisk leksak för män som egentligen bara vill leka med nya prylar. Dessutom tyckte jag om att klippa gräs, särskilt om man får använda en åkgräsklippare. Den där timmen på lördagsförmiddagen, med hörlurar och podcasts, var min stund. Min meditation. Min tid att tänka klart alla tankar som fastnat under veckan.

Men gräsmattan växer. Det gör den alltid. Och när tomten är stor och sommaren varm och regnig, blir den där sköna stunden snabbt till ett tvång. Man hinner knappt njuta av resultatet innan det är dags igen. Vecka efter vecka, hela säsongen. Plötsligt var det inte meditation längre. Det var arbete.

Diskussionen hemma började smått. ”Varför inte testa?” undrade hon. ”Vi kan ju alltid sälja den om det inte funkar.” Jag muttrade något om onödiga prylar och att jag visst hann med, men innerst inne visste jag att hon hade rätt. Jag var trött på att klippa. Trött på att komma hem från jobbet och se att gräset redan var för långt igen. Trött på att helger handlade om att hinna före nästa regn.

Så vi köpte en. En mellanklassrobot från ett välkänt märke av grönytemaskiner, med appar och programmering och allt vad det heter. Installationsguiden var tjock som en roman, men efter några timmars meckande var den igång. Den första veckan var en enda lång parodi. Roboten körde fast i buskarna, fastnade under altanen, gick vilse mitt på öppna gräsmattan. Jag skrattade åt eländet, redo att säga ”vad var det jag sa”. Men så, efter några dagar, började den fatta. Den lärde sig var gränserna gick, hittade hem till laddstationen, klippte i fina mönster som om den ritat upp dem själv.

Plötsligt var gräsmattan alltid nyklippt. Inte på en gång, inte överallt, men hela tiden lite. En ständig pågående process som gjorde att det aldrig hann bli långt. Jag märkte det först efter någon vecka, när jag kom ut på altanen med morgonkaffet och insåg att gräset såg perfekt ut. Hade det alltid varit så? Eller hade jag bara slutat lägga märke till det?

Tystnaden var det svåraste att vänja sig vid. Lördagsmorgnarna som förr fylldes av motorljud från gräsklipparen var nu bara… tysta. Jag satt där med min podcast, men den kändes plötsligt overklig. Hade jag verkligen uppskattat ljudet av motorn? Nej, det var nog sällskapet jag saknade. Eller kanske bara vanan.

Efter några veckor slutade jag tänka på den. Roboten bara fanns där, smög runt som en liten husdjursliknande varelse som skötte sitt utan att be om uppmärksamhet. Barnen döpte den till Klipp-Erik, och snart var den lika självklar som brevlådan eller altanmöblerna. När grannarna frågade hur den fungerade blev jag plötsligt den där personen som entusiastiskt berättade om appar och schemaläggning och kantklippning. Samma person som jag själv hade fnyst åt bara några månader tidigare.

Nu, två år senare, kan jag inte tänka mig att gå tillbaka. Gräset är finare än någonsin, för att det klipps oftare och aldrig hinner bli för långt. Jag har fått tillbaka mina lördagar, eller snarare, jag har fått tid till annat. Och när jag ändå går där med röjsnöret och fixar kanterna som roboten inte når, gör jag det för att jag vill, inte för att jag måste.

Det finns förstås nackdelar. Roboten fastnar fortfarande ibland, särskilt efter stormar när kvistar ligger överallt. Appen krånglar då och då, och jag måste googla för att felsöka. Och så är den där, dygnet runt, med sitt låga surr som påminner om att den jobbar medan jag sover. Men det är små priser att betala för friheten att inte längre vara slav under gräset.

Ibland, när jag sitter på altanen en vardagskväll och ser den där lilla plastlådan kryssa fram över gräsmattan (som en liten kompakttraktor) i perfekta rader, tänker jag på alla lördagar jag förlorat. På alla timmar jag stått där bakom klipparen, svettig och irriterad, istället för att göra något annat. På hur länge jag höll fast vid bilden av att gräsklippning var något fint, något man skulle göra själv.

Nu vet jag bättre. Gräsklippning är ett jobb. Och jobb ska man inte göra om man slipper.